Stå över interna motsättningar

29. maj 2016

Målsättningen med den social- och hälsovårdsreform som igångsattes av den föregående regeringen var ursprungligen¬ att förbättra de offentliga hälsotjänsterna, minska de relativt stora skillnaderna i hälsa, bromsa kostnaderna inom specialist¬vården samt garantera likvärdiga tjänster åt medborgare runtom i Finland. Nu är det dags att utvärdera hur de olika målen är på väg att uppnås.
I fortsättningen fördelas ansvaret för att finansiera och ¬organisera hälsovården på 18 landskap, som koncentrerar fulljour inom specialistvård på tolv centralsjukhus. ¬Både ¬Österbotten och Mellersta Österbotten är på väg att bli utan¬ fulljoursjukhus. Dessutom leder centraliseringen till att ¬mindre enheter, det vill säga de tidigare kretssjukhusen, går miste om sin jourverksamhet.
Det är en märklig lösning, såväl administrativt som i praktiken, att skapa 18 självstyrande områden som -ändå ¬inte garanteras jämbördig service. Reformen är önskvärd ¬speciellt ur ett öster¬bottniskt ¬perspektiv, av de tre öster¬bottniska landskapen får endast en omfattande dygnetruntjour.
Dessutom finns två av de tre landskap som blir utan om¬fattande jour i Österbotten.
Lösningen är alltså inte i sin nuvarande form lyckad med tanke på att trygga regional jämlikhet. Målet för reformen vad gäller omfattande jour är att restiden för hälften av finländarna ska vara under 30 minuter och under 50 minuter för 80 procent. Tyvärr är många österbottningar förlorare vad gäller res¬tider. Till exempel skulle restiden till ett fulljoursjukhus för Jakobstadsbor i framtiden bli ungefär 105 minuter, för Vasabor 60 minuter och för Karlebybor 114 minuter.
Det är därför uppenbart att interna motsättningar mellan österbottniska landskap inte är till gagn i framtiden. Verksamhetsförutsättningarna för varje centralsjukhus såväl i Karleby, Seinäjoki som i Vasa bör tryggas. Också tjänsterna vid Malmska sjukhuset i Jakobstad bör tryggas i stället för att köras ned.
Jag förundrar mig över den Centerledda regeringens ¬politik, där man verkar ha glömt bort regionalpolitiken. Också språkpolitiken skaver i många landskap.
Rätten till vård på det andra inhemska är också en viktig rättighet som garanteras i grundlagen. En konkret för¬bättring i språksituationen vore att rikta in alltmer av tjänsterna på Mellersta Österbottens centralsjukhus också till patienter med svenska som modersmål. Det här skulle inte innebära någon stor förändring, ty sjukhuset har långvariga traditioner inom vård på svenska. Till exempel väljer allt fler mödrar i Jakobstadsregionen MÖCS som förlossningssjukhus – och är nöjda med vården på svenska.
Valfriheten inom hälsovården är en princip som är lätt att gilla ur ett patientperspektiv. Friheten att välja får dock inte¬ begränsas till de stora städerna. Så det är också oroande att människor i små kommuner och kransområden inte får ta del av den här möjligheten.
Många frågor inom social- och hälsovårdsreformen är ¬ännu öppna, så det blir inte heller lätt framöver att genom¬föra reformen.
Det är nu läge för österbottningar med inflytande, och framför allt riksdagsledamöter, att visa hur man ska lyckas med intressebevakningen för regionen när det gäller vårdfrågor.

Åsikter och artiklar